Japp nu har liten åkt iväg utan sin mamma, jätte många mil bort och massor av dagar (hela fyra stycken). Dom åkte för en kvart sen och jag har redan tagit telefonen två gånger för att ringa och be honom vända bilen och komma hem med henne, men nej jag har inte ringt... Det är inte bara att jag kommer sakna henne, jag oroar mig för massor av saker. Trafikolyckor, benbrott, halka å spräcka huvudet osv osv i all oändlighet. Jag måste släppa taget nu, jag kväver henne jag VET det. Hon är det sista jag har kvar av hennes pappa, hon är mitt halmstrå. Tänk om det går av eller brinner upp, vad ska jag göra då? Fy jag vågar inte ens tänka tanken.
Naturligtvis är jag inte frisk heller, snorar och kraxar som en kråka, ont i nacken och riktigt emlig faktiskt. Det gör ju att tiden kommer gå ännu långsammare eftersom jag inte kommer orka göra mycket annat än att hålla mig hemma. Tänk vad smutt det varit att orka shoppa, gå ut och äta, ta en kryssning what ever...
Bläää för mig just nu!
Jag hoppas jag kan sova inatt när snarkofagen är borta och sova lääänge imorgon när inte liten säger gomorron klockan sex.
Det kommer jag förmodligen inte kunna...
Nu: en kopp te och krypa ner under en filt i soffan och slökolla tv. Sitter väl här och väntar tills telefonen ringer och jag vet att dom är framme oskadda och att resan gått bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar