Min lilla bebis blir sju år, min sista lilla skrutta ska börja skolan. Jag är klar med dagis, kladd vid matbordet, sömnlösa nätter (i wish), bajsblöjor, vällingspyor och allt som visar att man är en bebismamma. Ja jag vet att det är länge sedan hon var en bebis (även om jag verkligen försökt hindra utvecklingen) men nu är det så slutgiltigt på nåt sätt. Hon är min sista bebis det går inte att komma ifrån. Jag är gammal nu och hon är stor. End of story!
Jovisst det är ett medvetet val jag gjort att inte ha fler barn, jag är nöjd med dom fyra jag har och vill absolut inte ha fler. Men jag vill inte vara gammal... Jag botar mitt bebisbehov med att passa E så ofta jag kan och får, det gör mig inte yngre, snarare tvärtom *L* Nu när hon börjar skolan vad ska jag göra då? Sitta hemma och vänta på barnbarn som kommer få mig att känna mig ännu äldre? Nä fy fabian, om jag får välja ( det får jag förmodligen inte) så är det okej om barnen väntar i tjugofem år innan någon av dom skaffar barn. De ska leva livet först, läs; jag vill inte bli mormor/farmor på måååånga år ännu. Det sägs att livet börjar först när man fyller fyrtio, orkar jag leva mer än så här?
Fjonk räknar snart timmar till sjuårsdagen är här, jag vet inte vad som är mest nervöst för henne, Scotts på Birka Paradise eller presenterna... Jag ser fram emot dagen jag också med glädje och sorg i en salig blandning. Glädjen över hur bra vi fixat det för henne och bästis E när de ska fira sina födelsedagar, sorgen är som vanligt att hennes pappa inte får vara med och fira den med oss... Efter morgonfirandet ska vi ta bilen till hans grav, jag hoppas hon kan känna honom där, mitt logiska jag säger att hon inte kan det...
Solen skiner idag men jag orkar inte ta det till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar