ÄÄÄNTLIGEN!

För tretton år sedan gick en liten kille med sin mamma till sexårs verksamheten, nervös och förväntansfull med finkläderna på.
Det har varit kämpigt många gånger då han efter ett par år konstaterades ha dyslexi, han har vacklat och tröttnat. Det har varit tjat och gnat, tårar (mest från mamma) och en hel del frånvaro på vägen... När han kom in på gymnasiet var lyckan total, ett år senare var det snack om att hoppa av. Lite mer kämpa och peppa, även denna gång vann mamma kampen *L*

Nu är det över, han är klar. Nu börjar livet för honom, fan vad jag är glad! J är om möjligt ännu gladare, han var en solstråle som for runt här i morse. Stereon på hög volym och frihet i blick.

G R A T T I S min älskade son, L Y C K A T I L L !!