KANINEN KOCKIS

Jag och flickorna vid Rhodos norra udde. Total lycka, här vill jag vara nu...

går på halvfart...

Livet är liiite tyngre nu än vanligt och vi kan fortfarande inte prata med varandra här hemma. Det har låst sig helt, totalt och fullständigt. Jag orkar inte ta in mer sorg i mitt liv, jag vill ha sol och lycka. Jag VET att man inte väljer själv men jag anser att jag har tagit min del av sorg här i livet. Jag har krossat mitt ansikte och legat veckor på sjukhus, har opererat näsan/ögat fem gånger med allt vad det innebär... Jag har gift mig och blivit änka innan jag hann fylla 35 år. Räcker det inte så på allvar? Har inte jag tagit mitt straff? Straff för vad??

Just nu hatar jag mig själv för att jag suger som
mamma, sambo och medborgare. Jag vill bara gömma mig och hoppas på att allt blir bra en annan dag! Jag vill vara den glada och bekymmerslösa Kocken jag var för 10 år sedan.
Vad hände, vad gick fel?
Inte kan det vara så att 'någon' försöker straffa mig för att jag krossade lycka på vägen mot lycka??

Nåväl, jag älskar mina barn, mitt liv och alla i min närhet.
Bara så ni vet det!

Lena, du upptar all min tankeverksamhet just nu, jag skäms över att jag inte samlar ihop mig och tar mig samman så mycket så jag orkar besöka dig igen. Jag har svaret på det, jag vill inte att du ska behöva se mig falla och kräla i minnenas allé...