JAHPP!

Nu är klockan åtta och vi har hunnit bädda alla sängar, skurat av badrummet, dammsugit och bytt matta i vardagsrummet...
Skööönt nu kan man slappa resten av dagen. (idag oxå *L*)
Jag älskar att ha ordning och reda i huset och kan inte koppla av riktigt om något ligger på fel plats. Vad jag verkligen borde göra är att damma i barskåpet, det är sååå dammigt men jag orkar inte. Det är en miljard flaskor och hyllplan i glas i ett skåp från golv till tak. Näpp jag har ingen lust med det alls faktiskt.
Åker till stan och lunchar istället!

Fjonkan ska till tandis idag, hon var lite nervös och jag är massor med nervös. Jag avskyr tandläkare och skulle förmodligen hellre dö än att gå dit. Hoppas verkligen att det kommer gå bra så hon inte blir lika nojjig som jag är.

Sen har Kocken funderat igen *L* den här gången på familjer/släktingar/vänner... Jag har en vän som jag känt i 15 år, vi har gjort mycket tillsammans, typ det mesta man kan göra tror jag. Vi har bråkat, skrattat, hatat och gråtit tillsammans.
Vi har genom åren fattat många beslut både bra och dåliga, de flesta helt geniala iofs... En röd tråd i vår vänskap har varit släktingar, vi har båda två haft det rätt jobbigt med släkten. Mammor som inte riktigt velat vara mammor, pappor som träffar nya fruar och flyttar låångt bort, båda två till småland faktiskt. Våra pappor dog relativt samtidigt oxå, alldeles för tidigt och innan vi hunnit umgås klart med dom. Nu för första gången under dessa femton år har vi båda två fasta förhållanden, bor kvar på samma plats så länge så vi hinner både packa upp och renovera och ingen av oss har en svärmor. Jag för att älskade L gick bort alldeles för tidigt och C för att hennes sk svärmor väljer att inte vilja vara just det.
Det är här jag klurar så jag blir knäpp, vad är det med släktingar? Varför kan man inte få göra sina egna val, fatta sina egna beslut, göra det man själv anser vara bäst och bara bli respekterad för det? Visst man kan tycka att en anhörig gör helknasiga saker påtala det och sen är det bra. De allra flesta vuxna människor klarar av att ta egna beslut och ta konsekvenserna av sina handlingar. Det kanske inte alls går vägen, det kanske går käpprätt åt helvete, men det är ju ingen annans varken huvudvärk eller problem. Är det inte med släkten/familjen som man ska kunna känna att "nä jag gjorde inte som dom tyckte men dom älskar mig ändå"?? Tydligen inte och jag ser det alltför ofta... Mina vänner är mina vänner för att dom har valt att vara det, dom finns där för mig när jag behöver dem.
Jag är stolt över mina vänner!

Mina barn ska veta att jag alltid kommer finnas där för dom, jag kommer absolut inte alltid tycka som dom tycker, jag behöver inte det. Bara dom fyller 18 år får dom ta sina egna beslut och dess konsekvenser. MEN mitt hem kommer alltid vara öppet, min telefon alltid vara påslagen och jag kommer ta emot dom när de faller... DET för mig är att vara en mamma.