HELT ÄRLIGT

Jag funderade på att göra ett låååångt blogginlägg med massa bilder från jul och nyår... Men jag orkar inte. Luften gick ur mig när pepparkakehuset blev tomt på människor och bara tystnaden fanns kvar. Det har sprungit på i ett hiskeligt tempo senaste veckorna och jag sover på tok för lite för att egentligen palla med. Som lite grädde på moset har kylan givit mig permanent ansiktssmärta som inte alls vill ge med sig, till nästa vinter ska jag fixa ett handikappstillstånd till bilen. Det funkar inte att gå långa sträckor i den här kylan, jag hoppas att inte de röda märkena som jag redan har på näsryggen blir värre iaf. Ja jag VET att mitt ansikte är ett väldigt litet problem i det stora hela men just nu är det mitt största problem...

Pepparkakehuset är som sagt tomt. Fjonk, K och F är på hockey, stora E är hos sin farmor och J är i sitt eget hem.
Det är tomt och tyst på ett behagligt sätt, tv'n pratar i bakrunden och brasan sprakar och ger underbar värme i kaminen.
Jag vill stanna tiden, hålla fast vid känslan av att vara lycklig...
Inte för att jag är ensam hemma utan för att livet på ett konstigt sätt känns så bra. Som jag kämpat och slitit för mitt och barnens liv, nu har vi landat. Måtte gud vara god mot oss och låta det vara så här, måtte vi kämpat klart! Här vill vi stanna i all evighet...

Jag känner så med er som kämpar hårt, med er som förlorat en anhörig eller nära vän, med er som inte kan 'få' egna barn, med er som inte har ett eget boende, med er som inte har det som oss...
Jag är så glad över hur mitt liv till slut blev, det finns ett liv efter sorgen... Jag vet det nu, men det har inte alltid varit självklart. Imorgon är en annan dag, kanske är den din?!

Håll hjärtat varmt, där bor den du älskar ♥