torsdag 28 oktober 2010

SÅ HAR ÄNNU EN TÖS...



...förlorat kampen mot cancerspöket. Sov gott fina lilla Moa.

Som mamma vill mitt hjärta dö lite granna. Tänk att aldrig mer få krama sitt barn, inte känna den varma lilla kroppen. Att inte få se sitt barn växa upp och bli vuxen, bli mamma/pappa...
Jag får svårt att andas bara vid tanken på det. Vad hemskt att behöva se sitt barn kämpa och må så dåligt för att sedan inte ens få en framtid som belöning.

Varje gång jag läser om barn som diagnostiserats med cancer eller förlorat kampen mot cancerspöket går min hjärna i helspinn, jag vet ju att Olas cancer ger Fjonkan en förhöjd risk att drabbas av Leukemi. Snälla gud, var god mot mig. Jag har kämpat klart nu, eller hur?

Övriga ord är idag överflödiga!

Håll hjärtat varmt där bor den du älskar