SÅ HAR DET HÄNT IGEN...

Nu har Ola ännu en kompis på månen...

I min närhet men ändå så långt ifrån. En ung man, en make, en pappa, en vän, en arbetskamrat. Cancern har släckt ännu ett liv, skapat en ängel och slagit en till familj i spillror. Det är kallt ute, det är kallt inne. Hela jag fryser och jag vill hämta hem alla som är i skolan och på jobb, vill att de ska vara här hemma. Inte där ute i snöovädret och vara sårbara. Jag vill bädda in oss i bomull där inget ont kan komma åt någon av oss... Naturligtvis funkar det inte att göra på det sättet men just nu känner jag så!
Sov Gott Johan. Vaka över Nina och barnen, de kommer behöva det!

Vi pratade om det igår jag och min stora kloka son K. Att det hela tiden dör människor medan vi lever på som vanligt. Att det i varje andetag vi tar finns en eller flera människor som kämpar för att få luft, människor som drar sitt sista andetag, hjärtan som slutar att slå... Människor föds och dör till ackompanjemang av livets gång. Stanna upp och känn efter en stund, livet är till för att levas här och nu. Glöm aldrig det, höj blicken över det jobbiga, det blir bättre!