...tänker jag köra idag, inte en enda! Vi har inga vägar på ön, bara skridskobanor. Det kändes lite halvosäkert när jag körde till skolan i morse. Lite bättre när jag åkte till och från Maria och totalt inte alls bra nu när jag hämtade på fritids. Man riktigt kände hur bilen tappade fäste i kurvorna och gled utanför de uppkörda spåren. Med båda händerna på ratten, väldigt anpassad hastighet och huvudet på helspänn kom jag nästan hela vägen till skolan. På sista rakan innan skolparkeringen såg jag hur bilen framför mig tappade fäste, snurrade ett varv och hamnade i diket med fronten mot mig... Jag är såååå glad att jag höll avstånd (det gör jag ALLTID) och inte körde speciellt fort. Modden som bilen sprätte upp på vägen gjorde det om möjligt ännu halare och jag fick stopp på bilen ca en meter bortanför henne. Vilken tur att hon hamnade helt i diket för naturligtvis fick jag möte... Det var typ, fronta eller diket att välja på om jag inte fått stopp! Nu är vi hemma, Fjonkan får hoppa över dansen ikväll. Jag kör inte en meter till! Fan, jag som tycker att jag gjort det så bra hela vinter och det HAR jag... Men jag inser att för varje mil jag kör på hala vägar kommer jg närmare en avåkning. Jag vet att jag kör bil bra, håller avstånd och anpassar hastigheten till väglaget, tyvärr gör ju inte alla andra det och det kan drabba även mig... Det vet jag ju av egen erfarenhet och 19 år senare lider jag fortfarande av sviterna från den hemska olyckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar