HAR FUNDERAT LITE MERA

jag kom aldrig iväg med bussen så jag har haft en 'klura och funderar-dag' i min ensamhet.
När blir man vuxen? Är det när man lär sig acceptera att alla människor är individer som med all rätt gör sina egna val?
Är det när man ser bortom sina egna behov och viljor, typ när man inser att världen inte snurrar runt sin egen axel?
Eller är det när man kan erkänna att man har fel och brister?
Kanske är det när man kan hoppa ner från sin höga häst och frottera sig med fotfolket? Ja inte vet jag, men jag vet att alldeles för många s.k vuxna människor uppför sig värre än småbarn och borde ha sig en spark i arslet! En stor spark som gör vansinnigt ont och efter det skulle de ha en till bara för att dom förmodligen är för dumma för att fatta första gången!

Jag har analyserat en annan intressant sak oxå, och den har bara med mig själv att göra... Jag avskyr att gå på fest. Jag vet inte hur många dop, bröllop, kalas, middagar etc som jag på ett eller annat sätt hållit mig undan. Jag har fejkat sjukdom, jag har ljugit ihop nåt lamt om barnvakt, har inte råd odyl... Ett par, tre gånger har jag efter tjat och mutor (som ett litet barn) följt med och resultatet har alltid varit det samma. Total katastrof, jag blir så lamslagen att jag inte ens har vett om att hälsa på folk, maten växer i munnen på mig och jag kan inte äta utan att må illa. Jag limmar på ett leende och hoppas att ingen ser att jag håller på att kväva mig själv med ångesten som bubblar upp inombords.
När kaffet serverats ser jag min chans att åka hem, vi lämnar alltid fester först (och kommer oftast sist, eftersom jag känner efter om jag inte borde stanna hemma istället). När vi kommer hem andas jag ut och lovar mig själv att aldrig mer gå på fest.

Idag har jag kommit på varför jag känner så här, jag som faktiskt varit värsta partypinglan. Ola dog, han dog och lämnade mig kvar ensam med våra planer om ett bröllop vid havet hemma på tomten på min 35-års dag. Jag hade min fest iaf, våra fina grannar gifte sig på den dagen vi skulle gift oss, på vår tomt vid havet och jag kunde bara se på med en stor drink i handen...
Den drinken följdes av en till, och en till osv tills jag druckit så mycket så jag orkade ramla ihop i en hög på marken och bara vara arg, ledsen och hatisk. Sedan den dagen kan jag inte gå på fest, kan inte ha fest, kan inte se någon gifta sig utan att vilja dö. Kan inte fira någonting alls utan ser till att alla dagar som tidigare betytt något för mig blir till kaos och pannkaka...

När vi varit på kära svärmors begravning sa jag till F att jag måste sett ut som en kall, elak och helt känslolös människa som inte fällde en endaste tår. Jag var inte där, jo min kropp var där men mitt inre var någon helt annanstans, mina ögon räknade fönster och golvstenar för att hållas sysselsatta. Min hjärna rabblade shoppinglistor, vad behövdes till middagen...? Hade Fjonk allt som behövdes i skolan...?! Jag kommer ALDRIG tillåta mig själv att ligga i en hög på marken och faktiskt känna efter.
DET kommer inte hända igen.

Jupp jag är störd, men jag är vuxen nog att erkänna det!