JAG ÄR ARG!

Ovanligt va? Jag är skitarg, på livet. På 'Gud', på cancer, på mig själv... I stort sett på allt och alla. Jag har så svårt att ta till mig att det är livets gång att folk runt omkring mig dör som flugor i förtid. Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan leva i nuet utan måste nojja för min egen framtid. Jag blir arg på barnen för att de ff är barn... Ja ni hör ju vilken sund nivå det är på det hela. Jag vill att de ska vara vuxna, ha lägenheter, bra jobb och underbara respektive. NYSS! Jag vill veta att de klarar sig utan mig. Hela deras liv hänger på att jag är här på jorden och tar hand om dem. Jag VILL vara här, men jag vill inte dagligen påminnas om alla andra barn som i detta nu förlorar en förälder innan de är redo. Blir man någonsin redo att förlora en förälder? Jag har ju inga så jag vet inte riktigt. Min pappa dog för två år sedan i cancer men jag hade inte pratat med honom sedan 1995 så han var lixom redan ute ur mitt liv och min sk. mamma... Ja henne tog jag själv livet av genom helt enkelt säga till mig själv och min omgivning att hon är död. Precis som jag är för henne. Mina barn kommer ALDRIG hamna i det läget, jag hoppas jag kan få finnas här för dom lääänge....

Imorgon är en annan dag och fler barn kommer få säga; Hej då, som i hej då till sin mamma eller pappa... Det är fan inte rättvist! Hur fan har jag mage att klaga på disken? Jag borde fan skämmas!